Jag mår bra. Men jag mår bäst nära vatten, nästan jämt, men främst när det är varmt. Men idag fick jag bada från bryggorna vid västra hamnen. Då stillades behovet för en stund. Så lider jag av medelsvår separationsångest, så det blir alltid lite dystert när jag åker hemifrån. Ibland vill jag vara sju, nu är jag tjugofyra. Man får lära sig att bita ihop.

Du vet ju hur jag är.

Så kommer man tillbaka till Lund. Jag vill inte vara här, det känns inte bra nu.

I Lilla stugan hittade jag en mycket gammal byrå. Den stod i mitt rum när jag var liten. En dockbyrå som mamma målade vit med blå blommor. Igår drog jag ur dess lådor, en efter en och fann skatter från min barndom. Det var mycket gamla och hemliga lappar som vi i smyg skickade mellan oss och bänkraderna. Jag hittade en hel liten låda full av små skolkort som man bytte på skolgården. Var man tuff så fick man kort på de tuffaste killarna i klassen. Jag var nog inte så tuff, men korten hade jag på dem ändå. På ett kort stod det inristat hatord i prosa. Jag hoppas att Jon aldrig fick reda på det.

I en alldeles egen låda låg det allra första kärleksbrev som skrivits till mig. I allafall vad jag kan komma på. Jag var ju väldigt populär redan från dagen då jag föddes tills dess att jag bytte skola under mellanstadiet. Innan dess var det de flesta av kvarterets pojkar i min ålder som uppvaktade mig med rosor och lovord om giftemål. På mellanstadiet höll jag mig till min Petter, men det hände ju ibland att vi bytte sinsemellan, jag och mina vänner. Hur som helst blev jag alltid vald först då vi på rasten spelade fotboll. Jag var dålig på fotboll.

Kärleksbrevet var från Filip. Han bodde på vår gata, Sandgårdsgatan. Vi lärde känna varandra när vi just lärt oss gå. Vid tre års ålder kysste han min kind och sa till sin kära mor att den där Ellen, henne skulle han minsann gifta sig med. När jag sen började femårsskola så fick jag en ny bundsförvant. Han bodde på andra sidan ån och hette Eddie. Eddie var snäppet tuffare än Filip och han lärde mig dessutom att åka vattenskidor. Vi blev också kära, eller jag blev inte kär. Men jag köpte en gång en kylskåpsmagnet till Eddie när han fyllde sex. Det stod något om kärlek på den. Så jag försökte nog få honom till att tro det.

En morgon kom Filip och knackade på vår dörr med sin mamma. Han frågade om jag ville komma hem till honom och leka i deras pool som var tömd på vatten. Men jag skulle till Eddie, vi skulle bada i deras jacuzzi och vi hade blivit lovade att hälla i så mycket badskum vi ville. Då blev Filip ledsen och frågade sorgset och argt om jag inte hade några flickkompisar att leka med.

Trots mina ovilja till att låta Filip lägga beslag på mig så skrev han alltså detta kärleksbrev. Det måste ha varit i första klass. Det stod Glad Påsk och "jag älskar dig Ellen" i snirkliga bokstäver. Sen hade han ritat ett hjärta i vilken han skrivit mitt namn. Längst ner stod det inom parentes. "ps. sprid inte ut det här"

Kanske var han rädd för Eddie.

Igår hade jag heldag med kusin-Ebba. Det var fint. Vi låg i solen och viskade om kusiner och kusinbarn och om hur länge sen det faktiskt var sedan vi sågs. Vi viskade om pojkar som kommit och gått och om varför de tvingats till att gå. Vi viskade om tentor och om falaffel och kladdkakor.

Sen badade vi lite på den nyligen anlagda sandstranden. Vi simmade bland näckrosor. Vi åt grekisk sallad och vaniljbullar. Sen solade vi lite till och viskade om bröllop, fester och om ofödda barn.

På kvällen åts det lax och halloumi på bryggan. Solen ville inte gå ner.

Ikväll kommer Andrea. Det ska bli fint. Bastu, öl och viskande till långt långt in på natten. Om Andrea måste hem till katten så tvingar jag henne ändå till att stanna, annars följer jag med dig.

Jag försöker lura SJ. Lyckas jag så är det inte första gången. "Du är fortfarande placerad i kö. Vi besvarar ditt samtal så fort vi kan."

Hem vill jag, till bastun, Bella och hallonen som ännu finns där i skogen. Alldeles orörda.

Till trollsjön och middagar på verandan. Om bara båten inte hade gått sönder.

Vargar som äter kattungar och potatis. Nittiofemgradig hetta och litervis med hallon blandat med nakenbad i Trollsjön. Äpple med guldkant som snabbt byts ut mot tristess.

Spansmän. 

Jag vet att jag kan ringa er och det gör jag nog snart också. 

Större delen av novellen har jag redan i mitt huvud. Jag vet vem hon är och jag vet hennes namn. Men att få det nedskrivet kräver precision och punktlighet. Det går inte riktigt ännu, men kanske snart. Först måste jag finna ro.

Idag låg jag i solen och förundrades över hur tillfreds jag kunde känna mig med så många okända och allmänt högljudda och till mitt tycke objudna människor runt omkring mig. Men jag kunde vara stilla och lugn i den gassande solen vid stenbrottet. Vattnet svalkade och var så blått så blått och hur jag än försökte så kunde jag inte se botten.

Mina tankar vandrade mellan Zara och syrenbersåer, Ella och grusgångar fyllda av blad från körsbärsblommorna, och hemma.

I veckan hade vi picknick framför Leonard Cohen's gyllne röst. Han hänför mig och jag skulle kunna dö till hans röst.

Jag tyckte han såg ut som en mycket fin och klok sköldpadda. Han hade en sån hals, en sköldpaddshals.

Bundis och bästis