Vi var väl glada och nöjda på alla sätt och vis. Men trötta och lite frusna med lite hemlängtan och en besvikelse över att springnotan gick åt skogen.

Jag tycker inte längre att mitt liv är meningslöst. Liv i allmänhet är ganska meningslöst, därav min liberala inställning till avlsutande av liv.

Men mitt liv och tillvaro är nu fullt av mening.

Ps. Jag älskar mina systrar över allt annat. 

1. du har två systrar som alltid kan ta hand om dig.
2. du läser inte på lärarprogrammet.
3. du är snygg.
4. vi har brokind!
5. du kan bli beroende av kaffe, då finns det alltid något som gör att det känns bättre, allltså när man dricker första koppen på förmiddagen.
6. vi kan lära oss surfa.
7. vi kan åka till fjällen varje vinter om vi vill.
8. det finns kall öl.
9. man kan få bebisar.
10. vi kan alltid jobba på duvan om det krisar!

ps. 11. snart får vi baka julgodis igen! ds.

Denna lista fick jag av syster Julan. Samma syster (som den gången jag satt i köket på Bankgatan och grät ögonen ur mig och sa att mitt liv kändes så meningslöst) tröstade mig med orden "Ja, livet är meninsglöst. Men vi måste lära oss leva med vetskapen."

Vill jag bli barnmorska eller vill jag egentligen bara ha barn. Det är som med hönan och ägget. Eller som med salladen i Berlin fruktsallad? eller sallad?

Varför ska man som sjukgymnast kunna analysera och redogöra för flummbegrepp som ICF och empowerment. Jag vill ägna mig åt fakta, inte disskusioner kring en kopp grönt te. Herrgegud! Det är väl ändå inte en människa/själ vi behandlar. Det är en diagnos eller ett symtom.

Titta aldrig en patient i ögonen, då finns möjligheten att denna får en själ och då blir allt helt katastrofalt irriterande.

Jag = på många sätt och vis inte lämplig.