Vi fick aldrig äta Kellog's Frosties. Undantaget var somrarna i Lilla Stugan på Björkkullen. Men allt var annorlunda där. Geléhallon trollades fram ur öronen och det var min tur att få det mesta av mammas lukt från kudden. Pikkusisko Anno fick den annars till vardags.

Jag ska köpa en bok i vilken jag ska skriva ner alla mina minnen. Det gör inget om de skrivs ned i ordning, det viktigaste är att de dokumenteras. Jag samlar på mig så mycket som efter en tid gömmer sig i hörnen. Ibland kommer de fram och låter mig minnas. Jag kan fastna i timmar då jag läser mina gamla dagböcker. Stycken letas fram där jag skrivit, det här var en av de vackraste dagarna i mitt liv, något som jag den dagen var säker på att jag aldrig skulle glömma. Men hade jag inte skrivit ner vad som hänt så hade jag gått miste om betydelsen.

Jag hittar även meningen, idag verkar mamma så väldigt väldigt glad, jag undrar om det beror på något speciellt. När jag läser de raderna så ser jag min mammas ansikte framför mig just precis den dagen. Ett ansikte under en eftermiddag som för mig är viktigt att jag aldrig glömmer.

Börjar jag inte minnas och skriva snart så kommer jag att ångra mig.

Jag känner två äldre damer. De är systrar och har bott tillsammans större delen av sina liv. Nu är den ena systern dålig i sin alzheimer. Systrarna visste båda två vad som skulle hända så de förberedde sig. Under flera år dokumenterade de vad som hände i deras liv. De skrev ner det i block som fylldes till att bli tjocka pärmar. En bokylla införskaffades just för ändamålet att hålla dessa pusselbitar på plats. Pärmarna organiserades, fick datum och ställdes på rad. Sakta men säkert fylldes bokhyllan vilket fick systrarna att köpa ytterligare en. År efter år skrev de och pärmarna fyller nu mer än två bokhyllor. Hyllorna är märkta med årtal och månader.

Idag skriver de inte längre. Bokhyllorna med pärmarna står kvar. Men de står orörda. Den ena systern är inte längre medveten om vad som gömmer sig bakom de svarta ryggarna som står uppradade. Hon lägger kanske inte ens märke till att de står där.

I sommar ska jag börja skriva.

 

anno

7 maj 2008 20:28

Åh vad vackert. Det fick mig att rysa. Det där med mammas kudde är visst något som bara du minns för jag kommer inte ihåg det. Jag ska med börja skriva. Inte bara minnen utan påhitt. Jag återkommer. Puss nu ska jag visst ut o köpa godis.

http://spuss.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Kom igen Harri! Nu ska vi hedra dom omkomna.

Det var på tiden.

I morgon åker jag till Uppsala. Där ska jag basta och känna systerskap. Men tiden är kort och folket jag vill besöka många. Så förvänta er ingenting, ni vet hur jag är.     ...

Jag hade totalt missat att Jörg Haider körde ihjäl sig. Inte gör det mig något, vi tyckte ändå aldrig om honom. Om jag inte minns fel så tror jag att tanken slagit mig för ett par år sedan "han kanske borde dö". Men det är sällan sådana tankar, eller...