Vi var väl glada och nöjda på alla sätt och vis. Men trötta och lite frusna med lite hemlängtan och en besvikelse över att springnotan gick åt skogen.

Jag tycker inte längre att mitt liv är meningslöst. Liv i allmänhet är ganska meningslöst, därav min liberala inställning till avlsutande av liv.

Men mitt liv och tillvaro är nu fullt av mening.

Ps. Jag älskar mina systrar över allt annat. 

1. du har två systrar som alltid kan ta hand om dig.
2. du läser inte på lärarprogrammet.
3. du är snygg.
4. vi har brokind!
5. du kan bli beroende av kaffe, då finns det alltid något som gör att det känns bättre, allltså när man dricker första koppen på förmiddagen.
6. vi kan lära oss surfa.
7. vi kan åka till fjällen varje vinter om vi vill.
8. det finns kall öl.
9. man kan få bebisar.
10. vi kan alltid jobba på duvan om det krisar!

ps. 11. snart får vi baka julgodis igen! ds.

Denna lista fick jag av syster Julan. Samma syster (som den gången jag satt i köket på Bankgatan och grät ögonen ur mig och sa att mitt liv kändes så meningslöst) tröstade mig med orden "Ja, livet är meninsglöst. Men vi måste lära oss leva med vetskapen."

Vill jag bli barnmorska eller vill jag egentligen bara ha barn. Det är som med hönan och ägget. Eller som med salladen i Berlin fruktsallad? eller sallad?

Varför ska man som sjukgymnast kunna analysera och redogöra för flummbegrepp som ICF och empowerment. Jag vill ägna mig åt fakta, inte disskusioner kring en kopp grönt te. Herrgegud! Det är väl ändå inte en människa/själ vi behandlar. Det är en diagnos eller ett symtom.

Titta aldrig en patient i ögonen, då finns möjligheten att denna får en själ och då blir allt helt katastrofalt irriterande.

Jag = på många sätt och vis inte lämplig. 

Jag spenderade helgen i Berlin. Vi bilade ner bland medelålders-frånskilda-outbildade-rökande-kvinnor som åkte ner till Tyskland för att besöka Octoberfest och dansa med lika medelålders-frånskilda-outbildade-rökande-män och busslaster med ett nyligen pensionerat Tyskland alternativt öl intresserat klientel.

Vi susade genom landskap som stod i brand i höstens färger och jag blev så glad då vi nästan fick bensinstopp och tvingades till en detour genom smala landsvägar kantade av bokskog och små tyska byhus.

Varför har jag alltid avskytt Tyskland? Nazilandet med de fula människorna och den äckliga maten.

Berlin var fantastiskt. Efter Stockholm den vackraste storstaden jag besökt och tyskar är snälla och inte så tjocka som jag trodde. De kan tala engelska och jag kan förstå menyer på tyska. Utmärkt! Varför har ingen tvingat dit mig tidigare?

Jag såg kulhål i hus, åt muffin på ett rosa leksakscafé, sparkade i höstlöv och besökte en delikatessavdelning med diverse intressanta delar av djur som fick min fantasi att explodera. 

Jag undrar vad min högerhälft tyckte om denna vänsterstad.

Hela syskonskaran är hos Anno i Uppsala. Det väntas middag och Bella som roomie åt Moses. Var är jag, i Lund = Hur långt som helst därifrån. Sexhundratjugo kilometer för att vara exakt.

De fattas mig.

Idag kom jag till insikt. Min hund är inte alls den jag trodde. Hon är en helt annan. Vad konstigt, men kanske lite bra. Rädslor stillas och oroliga själar lugnas. Nu behöver jag inte längre ljuga, jag kan i ärlighetens namn (med en twist a la mig) nu säga:

"Min hund är en Labrador. Och tre kvarts Amerikansk pittbullterrier"

Visserligen så vet alla som känner mig att jag ljuger lite då och då alternativt ofta. Små lögner som aldrig skadar. Så man kanske bör säga att "lögnen" om min hunds identitet nu mer underbyggs av sakliga argument.