Min hund och jag tittar på Animal Planet. Vår katt Siri tyckte bättre om tennis. Jag föredrar Friends. Det gör dessvärre inte Nora.

- Titta, det här läppsylet köpte jag idag.  Det får mina läppar att skimra i pärlemor.

- Det luktar nåt......vanilj?

- Jo, det luktar lite, något.

- Vanillinsocker. Det passar dig.

- Mm, jo.

- Ditt kakmonster.

Jag har världens bästa systrar och jag förstår om ni är avundsjuka.

Så här ser hon ut. Sur som sjutton då hon tvingas till att bära dessa rosa mockasiner.

Men vem är så dum att han (uteslutet att det skulle kunna vara en kvinna) bygger en brandtrappa upp till andra våningen. Får ni någongång chansen, gör det inte, jag och Nora kommer hata er.

I morgon åker jag till Orust. Jag vill bada. 

Vi åkte till Ven, satte oss i en båt och åkte till Danmark. Vi åt Singoalla, päron och foccacia. Jag badade. Sen tog sommaren slut.

Jag har funderat på det där med tidsmaskiner, köper jag en så drar jag. Till en himla massa år tillbaka.

Hur kan någon vara så dum och köpa rosa mockasiner med HelloKitty på åt sina småbarn. De är urfula. Jag köpte dem åt min hund. Hon hatar dem.

Ps. Lunds busschaufförer suger. Att åka buss är som att sitta i en dåligt vadderad berg&dalbana. Byt jobb eller lär er köra buss.

Det luktar varm glass och jag nästan spyr. Allra käraste syster förgyllde min kväll med ett mycket detaljerat blogginlägg om diverse tortyrmetoder som finns att tillgå (om man nu råkar hamna i en fotostudio med ett monster (läs parasit alt bingo* eller nån annan ful idiot) fastbunden vid ett bord redo att torteras)

Tur är det nog att jag beslöt mig för att lägga ner mina planer på att bli veterinär. Nora klev av sitt förband några timmar efter det att jag lagt om det. Kanske var det mitt fel som hetsat henne till rabiesrus. Sur blev jag oavsett (på henne, förbandet var som vanligt ett mästerverk). Mitt material är slut och imorgon tvingas jag till apoteket och köpa ny bomull och skräp.

ps. Jesus har i sig inget med detta blogginlägg att göra.

De har skurit bort allt det hårdå, kloliknande rubt Noras ena klo på baktassen. Hennes klor är ganska stora, för hon är ju stor. Hon väger nästan 30 kilo, det är mycket, jag vet. För det är jag som tvingas bära henne upp och ner kanske fjorton gånger varje dag för den där dumma trappan. Den elaka trappan som spräckte hennes klo och som tvingade oss till op. Vad ska man annars säga när veterinärerna säger "Oj, Oj". Jag säger ofta saker och ifrågasätter, men det slutar ändå alltid med att de har rätt och jag säger "Ja, jo men ok". Men när de ville röntga hennes njurar sa jag bestämt nej. "Det är inget fel med min hunds njurar tack."

Nu är det så att hon går runt med en köttig, vätskande vad-som-förr-liknande-en-klo. Klon är liksom fortfarande där, men den ser ut sen daggmask som blivit tuggad på och sen är på väg ner i jorden. Man kan ju alltid blunda för sånt, men nu är det så att jag måste byta hennes förband varje dag. Det är inget enkelt snurra på lite gasbinda förband, utan det är en hel procedur av små bumullsbitar som ska passa rätt och lufttorka klon och torka helt helt torrt och sax och tejp. Mina nerver är svaga när det kommer till andras smärta. Och älskar man sin hund nästan mer än allt vad livet har att erbjuda såblir därmed mina nerver så svaga att de skulle brista av en nysning.

Jag önskar nog ibland att jag kunde operera in ett microchip i hennes hjärna så att man därefter skulle kunna styra henne med hjälp av en handkontroll. Man har gjort så med kackerlackor. Då skulle jag lägga en madrass nedanför trappan och tvnigat henne att hoppa. Problem blir det fortfarande när hon ska upp.  Jag får komma på en bättre lösning.

Nu ska jag lägga tassförband.